Die fröhliche Wissenschaft

Ett researchprojekt om den knepigt roliga tyska schlagern, 1959 till 1975.

Jag har inget nostalgiskt förhållande till materialet. Jag var inte där. Och här borde jag väl säga att jag ironiskt granskar skräpet på behörigt avstånd. Men sanningen är enklare: jag tycker låtarna är bra. Inte bra i den vanliga meningen, ingen skulle kalla dem vackra. Bra som ett välanvänt verktyg är bra. Tre minuter, en krok, inte en ton för mycket.

Få system är så ärliga som ett som alla avfärdar. Ingen vaktar det fåniga. Därför ligger allt framme: pengaflödena, makten, längtan. En surkålspolka döljer ingenting. Den bara väntar på att någon ska titta ordentligt.

Det började med en fånig fråga om en fånig låt. Sedan satt där ett helt efterkrigseuropa i tre minuter marschtakt.

Mellan 1959 och 1975 gick Västtyskland från efterkrigstidens snabba återuppbyggnad till ett välmående konsumtionssamhälle. I den populära underhållningen ville man sällan gråta till musiken. Resultatet blev en mycket effektiv populärmusikindustri, som ägnade en betydande del av sin kapacitet åt sånger om indianhövdingar, tyrolerhattar, babysittrar och magdansöser.

Det gjordes med full professionalism av vuxna människor i kostym, i ett land som nyligen hade legat i ruiner och nu hörde till Europas rikaste. Det behövde inte kallas konst. Det räckte att det fungerade.

Det perfekta har aldrig lärt mig något. Det skeva har aldrig gjort annat.