Kuriosakabinettet
De aparta novelty-hitsen, i sex salar. Elvis på schwäbiska, söderhavsband som inte fanns, fotbollsspelare som sjöng, och en takläggare som slog tysk televisions rekord i marknadsandel.
Ett kuriosakabinett var inte ett museum i modern mening. Det var ett rum där man samlade det som inte passade någon annanstans.
En narvaltand som såldes som enhörningshorn, ett vaxöra, en sten som liknade ett ansikte. Ordningen var associativ snarare än vetenskaplig, och det var poängen. Föremålen fick förklara varandra.
Den här delen är byggd på samma princip. Kanondelarna hade artister som organiserande enhet. Här står föremålen i centrum och artisterna är bara de som råkade bära in dem. Sex salar, nitton montrar, och ett urval som styrs av frågan om det går att förklara för någon som inte var där.
Tillfällesskivan fanns bara för att något hade hänt. Där visar eran upp sig utan eftertanke. Ingen tänkte på eftervärlden när landslagets VM-singel spelades in. Det är därför den fortfarande går att läsa.
Montrarna är olika djupa med flit. Sju föremål har fått full behandling eftersom de har verklig historia bakom sig. Resten står kortare. Ett kabinett där allt vore lika utförligt beskrivet vore ett lexikon, och lexikon är inte roliga att gå igenom.
Kurateringen
Ett kabinett utan urvalsprincip är ett lager. Fyra regler styr vad som kommit in, och en styr vad som hållits ute.
Föremålet ska bära spår av varför det gjordes: ett mästerskap, en dansfluga, en världsstjärna på genomresa, en högkonjunktur. Låtar som bara är låtar hör hemma i kanondelarna.
Allt här ska gå att belägga. Att en takläggarmästare från Mainz slog tysk televisions rekord i marknadsandel låter påhittat och är det inte. Det är den sortens föremål kabinettet finns för.
Varje monter innehåller en beskrivning av vad de tre minuterna faktiskt gör. Klarar en låt inte den granskningen hör den hemma i en fotnot, inte i en vitrin.
Varifrån kom det, vem tillverkade det och hur hamnade det här? Ett föremål utan proveniens är en anekdot, och anekdoter är gratis.
En regel håller saker ute. Inget ställs ut enbart för att det är pinsamt. Skratta åt materialet får man, men kabinettet är ingen straffavdelning. Varje föremål här har förtjänat sin vitrin genom att säga något om eran som ingen seriös inspelning från samma år klarar av att säga.
Världsstjärnorna knackar på
Västtyskland var en av sextiotalets största skivmarknader. Så här långt sträckte sig världsartisterna för att komma in.
Muss i denn (Wooden Heart)
En schwabisk folkvisa från 1800-talet, sjungen av världens största rockstjärna, delvis på dialekt. Elvis inspelning blev en stor europeisk hit och låg sex veckor som etta i Storbritannien. I USA gavs den inte ut som singel då, utan där tog Joe Dowell samma melodi till förstaplatsen med en cover sommaren 1961.
Föremålet
Dragspel i förgrunden och ett tempo närmare vaggvisa än marsch. Den avgörande detaljen ligger i mellandelen, där Elvis går över i dialekt i stället för högtyska. Få amerikanska lyssnare kunde uppfatta det. En tysk hörde det omedelbart. Formen är minimal, två avsnitt som växlar, ingen brygga, under två och en halv minut.
Proveniens
Melodin går tillbaka till 1800-talets Schwaben och spreds vidare genom Friedrich Silchers folkvisesamlingar. Elvis gjorde militärtjänst i Hessen 1958 till 1960, och låten hamnade i filmen som spelades in direkt efter hemkomsten. En amerikansk soldats tyska souvenir, förvandlad till global hit.
Efterliv
Gus Backus, som Topplistan går igenom, var också amerikansk soldat i Tyskland, men han stannade och byggde en karriär av idén. Elvis åkte hem. Backus är alltså det kontrafaktiska scenario där kungen blev kvar, och det slutade i surkålspolka.
Onkel Satchmo's Lullaby
Jazzens största ikon i vaggvisa med en liten tysk flicka, med tyska fraser inlärda fonetiskt och framförda i hans vanliga, ohejdbara frasering. Han sjöng tyska som han sjöng allt annat, alltså inte alls som det står skrivet. Att han över huvud taget gjorde det säger mindre om honom än om marknadens storlek.
Die Liebe ist ein seltsames Spiel
Amerikas mest framgångsrika kvinnliga vokalist mellan 1958 och 1964 spelade in sina hits på ett dussin språk, fonetiskt inlärda. Den här nådde plats 3 på den tyska listan. Hennes enda tyska etta blev Barcarole in der Nacht 1963. Den tyska utgivningen var samma repertoar som den amerikanska, insjungen på nytt språk för en ny marknad.
Det fejkade Söderhavet
Här gick fantasigeografin längst. Exotiska band som inte fanns.
Wini-Wini
Ett polynesiskt sångband nådde förstaplatsen på den tyska listan 1963. Bandet var varken polynesiskt eller egentligen ett band.
Föremålet
Tamouré-rytm i högt tempo, byggd på en repeterad stavelsefigur som fungerar som både melodi och krok. Texten behöver inte betyda något eftersom ljudet gör arbetet. Kören ligger tätt och jämnt utan solist, vilket förstärker intrycket av grupp snarare än artist. Under tre minuter, ingen utveckling, oemotståndligt tempo.
Proveniens
Bakom namnet stod tyska studiosångare, bland dem Manuela. Ingen på skivomslaget hade varit närmare Tahiti än Hamburgs hamn.
Efterliv
Och här blir det verkligt märkligt. Samma år låg Manuela där igen, nu under eget namn med Schuld war nur der Bossa Nova. Två förstaplatser av samma sångerska, under två olika identiteter, utan att någon tycks ha kommenterat saken.
Itsy Bitsy Teenie Weenie Honolulu-Strand-Bikini
Novelty-cover med talad berättarröst mellan de sjungna partierna, vilket gör låten till en sketch med musik. Den orimligt långa titeln är i sig kroken. Club Honolulu existerade inte som grupp. Bakom täcknamnet stod världsartisten Caterina Valente och hennes bror Silvio Francesco. Etablerade artister gjorde novelty inkognito, ungefär som författare skriver deckare under pseudonym.
Es gibt kein Bier auf Hawaii
Hawaiiansk stålgitarr lagd över en fullständigt tysk marschrytm, så att musiken själv gestaltar krocken texten handlar om. Kroken är dessutom en negation, vilket är sällsynt eftersom schlagern nästan alltid säljer närvaro. Kuhn var en av landets skickligaste jazzpianister och förföljdes livet ut av den låt folk mindes.
Brauner Bär und weiße Taube
Pentatonisk indianromans med samma musikaliska schablon som hövdingsången tre år tidigare, fast i romantiskt läge. Namnet Brauner Bär dök också upp på Langneses glasspinne, som fick ett längre liv än skivan. Om skivan gav namnet eller om de två bara sammanföll är inte belagt.
Cash-in-maskinen
Regeln var enkel. Hade du ett namn som kunde sälja en skiva fick du sjunga, oavsett om du kunde. Fotbollen levererade både stjärnor och tillfällen.
Fußball ist unser Leben
Landslagstruppen spelade in en singel inför hemma-VM 1974. Sedan gick de ut och vann mästerskapet, vilket förvandlade skivan från cash-in till profetia.
Föremålet
Körsång i marschtakt med en kort, repeterad läktarrefräng som tusen personer utan sångröst klarar. Blåset ligger över truppens samlade röster och maskerar det som behöver maskeras. Formen är hymn snarare än schlager, ingen vers är viktigare än refrängen, och slutet är helt enkelt en upprepning tills det tar slut.
Proveniens
Producerad inom den etablerade cash-in-traditionen, som vid det laget hade åtta år på nacken. Franz Beckenbauer hade sjungit in en singel redan 1966 och Gerd Müller 1969.
Efterliv
Traditionen överlevde i decennier, långt efter att alla inblandade bett den upphöra. Och kabinettets kurator noterar med visst obehag att ingen annan skiva i samlingen fick sin marknadsföring av att artisterna vann ett världsmästerskap.
Gute Freunde kann niemand trennen
Enkel durmelodi i mellantempo med ett register så snävt att en icke-sångare klarar det, vilket var konstruktionsvillkoret. Kören bär refrängen och täcker upp där rösten inte räcker. Ämnet är vänskap, alltså det en lagidrottare kan sjunga om.
Dann macht es Bumm
Marschnära takt och en refräng som består av ett ljudord, alltså en krok som är en ljudeffekt snarare än en formulering. Texten beskriver korrekt vad som händer när Müller skjuter, vilket gör den till en av få taktiskt vederhäftiga sångtexter i materialet.
Wirtschaftswunder-satiren
Mitt i högkonjunkturen fanns de som drev med den, och sålde utmärkt på köpet.
Kriminal-Tango
Ett schweiziskt jazzband med en tango om en skum bar där ljuset släcks, ett skott faller och ingen har sett något. Halvt kabaré, halvt film noir.
Föremålet
Tango i moll med teatral dynamik. Låten arbetar med tystnad lika mycket som med ljud och stannar upp där berättelsen kräver det. Instrumenteringen är kabaréaktig, med blås, piano och dämpade stråkar, och sångstämman är mer talad än sjungen i verserna. Numret är en scen snarare än en låt, och kroken är stämningen, inte en fras.
Proveniens
En italiensk tango med blygsam framgång på hemmamarknaden köptes in av förlaget, försågs med tysk text av Kurt Feltz och fick nytt arrangemang av Heinz Gietz. Singeln uppges ha sålt över 900 000 exemplar. I Västtyskland nådde Osterwalds version plats 4, och Ralf Bendix konkurrerande inspelning nådde samma placering samtidigt.
Efterliv
Här syns det att det inte var råvaran som avgjorde. Originalet hade knappt noterats. Förädlingen gjorde skillnaden, och den bestod av en text och ett arrangemang.
Konjunktur-Cha-Cha
Uppföljaren, med samma sextett och en cha-cha som uppmanar lyssnaren att gå med konjunkturen. Konsumera, spekulera, håll takten med tillväxten. Satiren var glasklar och det ekonomiska undret lät sig inte störas. Uppföljaren stannade på plats 40 på den tyska listan, mot föregångarens plats 4. Skämtet hade kanske redan hunnit bli bekant.
Wumba-Tumba-Schokoladeneisverkäufer
Swingande mellantempo med jazzfrasering och en titel vars nonsensstavelser bär kroken helt utan semantiskt innehåll. Låten om att lämna karriärstressen för ett enklare liv såldes till de människor som satt fast i den. Inspelad i november 1958 och hit året därpå med plats 4, alltså före de båda Osterwald-numren i samma sal.
Karnevalsindustrin
Elva i elfte elfte. Mainz och Köln drev en licensierad galenskap som varje år pumpade in nya hits i listorna.
Heile, heile Gänsje
En tröstevisa på Mainz-dialekt som fick karnevalspubliken att gråta öppet mitt i yran. När SWR Fernsehen och SWR4 under fastnachtssäsongen 2009 lät publiken välja bland 111 fastnachtshits kom den etta.
Föremålet
Långsam, nästan psalmartad melodi med minimalt ackompanjemang och en form som bygger mot upprepning snarare än klimax. Den sänker tempot i ett rum byggt för fest, tvärtemot det mesta annat i kabinettet. Tystnaden som uppstår är dess verkan.
Proveniens
Proveniensen har fyra lager. Botten är en gammal barnramsa, tröstversen mödrar sade till små barn efter ett ont slag, dokumenterad i tyska samlingar sedan första hälften av 1800-talet. Ovanpå den skrev Martin Mundo och Robert Wasserburg 1929 melodi och verser för karnevalen, och Mundo lade redan vid urframförandet till en pik mot den franska ockupationen. Efter kriget, med Mainz i ruiner, tog Ernst Neger över låten med två nya verser skrivna av Georg Zimmer-Emden 1952, om den sönderbombade staden.
Efterliv
När Ernst Neger framförde den 1952 grät publiken öppet, och det gjorde honom till karnevalens stjärna. In på sjuttiotalet var han tvungen att sjunga den varje gång, och frasen blev ett bevingat ord långt utanför Mainz. Till hundraårsdagen av Ernst Negers födelse 2009 gavs den ut som speldosa i form av en tyggås med narrkåpa och plåster på vingen.
Humba Täterä
Den 5 februari 1964 framförde Ernst Neger låten i ARD:s direktsända karnevalsprogram. Publiken slutade inte sjunga, krävde repris efter repris, och sändningen drog över med ungefär en timme. SWR anger 89 procents marknadsandel, den högsta tittarsiffra som uppmätts i tysk television. En del TV-historiska källor påpekar att siffran från 1964 inte räknades fram på samma sätt som dagens marknadsandelar.
Föremålet
Verserna är transportsträckor om blåsmusik, fest, fotboll och föreningsliv, alltså om den värld publiken satt i. De finns för att leverera refrängen, två stavelsegrupper utan semantiskt innehåll, den ena ljudhärmande efter bleckblåset. Melodin kräver ingen sångförmåga, texten lärs på sekunder, och sången talar dessutom om för salen att alltihop ska göras en gång till.
Proveniens
Skriven 1963 av Mainzkompositören Toni Hämmerle, som var blind, åt Ernst Neger, som var takläggarmästare på heltid. Två uppgifter återkommer i sekundärkällorna men är för svagt belagda för att slås fast: att refrängmelodin ligger nära Anatolij Novikovs Lied der Weltjugend från 1947 utan att Novikov fick ersättning, och att låten gav Hämmerle omkring 60 000 mark fram till hans död 1968.
Efterliv
Kedjan är nästan för prydlig. Sovjetisk ungdomssång 1947, västtysk karnevalsschlager 1964, tysk fotbollsläktare. Union Berlins supportrar sjöng en variant redan 1987, och från nittiotalet blev den ritual hos Mainz 05. Vid EM 2008 körde landslaget den tillsammans med publiken. Bokstaveringsritualen som inleder den på läktare i dag är en senare fotbollsvariant och hörde inte till originalet.
Schnaps, das war sein letztes Wort
Enkel marschtakt och allsångsmelodi inom ett intervall vem som helst klarar berusad, om en man som dricker sig till botten och drunknar. I vilken annan gren som helst hade ämnet varit otänkbart. I karnevalen får döden vara rolig.
Urformerna
Tre tidiga föremål visar hur gimmicken blev motor: katastrofen som vals, skrattet som refräng och barnstjärnan som exportvara.
Der lachende Vagabund
En sång vars huvudsakliga innehåll är att en man skrattar, högt och länge och i refrängen. Försäljningen uppges ha passerat tre miljoner exemplar, vilket i så fall gör den till en av decenniets mest sålda tyska singlar.
Föremålet
Enkel durmelodi i vandringstempo med visslingar och kör, men allt är underordnat skrattet, som är krok, refräng och varumärke på en gång. Gimmicken är renodlad, med lite annat som står i vägen.
Proveniens
Producerad av Hans Bertram, den osynligaste av de inflytelserika, som senare skulle producera både Babysitter-Boogie och Roy Blacks genombrott.
Efterliv
Efter den fanns inga spärrar kvar. Om ett skratt kunde sälja i miljoner kunde det mesta göra det, och de följande femton åren är i praktiken en systematisk utforskning av det påståendet. Ett av kabinettets viktigaste föremål, trots att det knappt innehåller någon musik.
Am 30. Mai ist der Weltuntergang
Glad vals i tretakt om att världen går under nästa månad, med körstämmor och ett arrangemang som inte med en ton antyder att ämnet skulle vara allvarligt. Inspelad nio år efter krigsslutet, i ett land som ännu inte kunde tala om vad som hänt. Galghumorn i de senare delarna börjar här.
Banjo Boy
Banjodriven durmelodi i marschtempo med två ljusa barnröster i tersharmonik, avskalad till nästan ingenting. Två danska bröder, etta i Tyskland, och därtill noterad på den amerikanska Billboardlistan på tyska. Två skandinaviska barn exporterade alltså tyskspråkig novelty till USA, vilket är en av de osannolikaste rörelserna i materialet.
Vitrinen ingen vill stå framför
Museets obehagliga sal, och den enda som inte har någon monter.
En del av det som hänger här skaver, och det ska det. Indianromantiken bygger på en schablon som var lika osann då som nu. Söderhavsfantasin är kolonial i sin grundstruktur, ett fjärran folk reducerat till rytm och stavelser, framfört av studiosångare i Hamburg. Och att en publik kunde välkomna det främmande som en ofarlig kostym säger något obehagligt om vilket slags främlingskap som fick plats.
Två invändningar brukar komma här, och båda är dåliga. Den ena är att man inte får döma dåtiden med nutidens mått, men samtiden bestod inte bara av dem som skrattade utan även av dem som schablonerna handlade om. Den andra är att det bara var på skoj. Det stämmer, och det är därför det fungerade. Skämtet var mekanismen som gjorde hierarkin osynlig.
Därför får det stå kvar. Benämn det, ställ ut det, ta inte bort det. Ett museum som gömmer sina obekväma föremål slutar vara museum och blir presentbutik.